Lantlady - om livet på landet

För att nu ingen ska tro att livet på landet är en enda plåga (och jag har ju valt att bo här själv!), så tänkte jag berätta om morgonpromenaderna med hundarna. Efter hästar är utsläppta på morgonen så brukar jag ta en promenad med hundarna på vår nu snöbeklädda åker innan jag går in och jobbar vid datorn.

Det har ju som bekant varit kallt länge men när det är sådär -15 grader och sol så knirrar det underbart i snön när man går och snön är verkligen TORR. Små snökristaller glittrar över hela snön och en blå himmel med en varm strålande sol höjer humöret 10 grader minst! Då är det gött att se hundarna skutta och springa lyckliga och lösa. Tur vi inte bor i stan :-)

I lördags så skulle mina goa föräldrar köra de 5 milen till mig för att hjälpa mig när jag sågar ner lite träd i min skog. Skogen behöver gallras lite och jag behöver ved till nästa vinter. Mina föräldrar är alltså 83 och 77 år - men pigga och alerta som pigga 60-åringar. Det har alltid rört sig mycket. De brukar hjälpa mig att dra ur timmret ur skogen åt mig.

För att underlätta inför dagens arbete så hade jag förberett en pulka med en stor låda på med alla redskap vi behövde ha med oss. Motorsåg, hjälm, timmersaxar (som man lyfter/drar timmer med), rep, första hjälpen, etc. Jag hade även filat motorsågskedjan och fyllt på med bensin och olja. Allt var klart.

Lördagen kom med strålande sol och kallt. Perfekt väder att jobba i och humöret var på topp. Mamsen och papsen var nöjda med att kunna byta om och sen gå iväg direkt. Inget väntande på en dotter som samlar ihop grejer och förbereder. Vi kom fram till skogen och jag försökte starta motorsågen. Vissa dagar kan det ta en stund innan den går igång första gången, men idag purrade den igång ganska direkt. Glad i hågen började jag såga - såklart började jag med ett ganska saftigt träd med. Sen hände inte mycket. Jag sågade och sågade men kom ingen vart. Trots att jag alltså filat kedjan innan så var den otroligt slö. Suck. Kanske var det så att den var otroooligt slö innan jag började fila eftersom jag sågat några torra och extremt stora stockar sist.

Mina snälla föräldrar står ju såklart och väntar. Vad göra? Jo, om jag skyndade mig hem hade jag hunnit köra till byn 7 km bort och få kedjan slipat (med maskin) innan de stängde för helgen. Jag joggade hemåt. Väl hemma funderade jag över om jag inte hade en ny kedja någonstans. Hade för mig att jag investerat i en sådan... Jodå! Jag hittade en fortfarande i en oöppnad påse. Jag joggar tillbaka till skogen och föräldrarna som börjat gå hemåt mig fick nu vända igen. Glädjen steg. Jag sätter mig på en sten och öppnar kedjeskyddet med viss möda. Jag tar av svärdet och byter kedjan. Nu ska bara kedjeskyddet (ett lock liksom) på också. Jahaaappp... Jag inser nu att jag tagit av skyddet med kastskyddet åtdraget vilket gör skyddet sen omöjligt att få på igen. Dubbelsuck.

För att muntra upp mig lite så slant jag med högerhanden medan jag trädde på den helt nya kedjan så jag hann skada 4 av 5 fingrar. Tur jag hade första hjälpen kitet med mig och en licensierad sjuksköterska (mamma) med mig!

Hemåt igen - och ut i verkstan för att se om jag hittar något verktyg att trycka ihop den enorma fjädern till kastskyddet. Jag höll på i c:a 45 minuter tills en plastbit gick sönder. Nu var det inget mer jag kunde göra. Allt hade gått åt skogen.

Mina föräldrar gick upp i skogen och hämtade hem pulkan igen och vi fick ge upp för dagen. Jag var arg som ett bi. Jag hade ju förberett allting sååå väl idag. Ändå ville ödet annorlunda.

Föräldrarna åkte hem. Jag tvättade såren på händerna (lär nog tappa ena nageln) innan jag gick ut för att ge hästarna vatten. Jag drog ut slangen till hagens vattenkar. När jag skulle gå över en eltråd och under en annan så fastnade foten i den nedre så jag ramlade rätt på rumpan... ajajaj.

Efter vattningen av hästarna så beslutade jag att bara precis gå in och inte göra något mer allt den dagen. Allt som kunde gå fel gick fel. Utom vädret!

I går var det svårt att gå ur sängen. Kyla, kyla, kyla... men varmt i sängen! Till sist studsade och hoppade hundarna Xy och Peppe (Pepsi) så glatt att man smittades av deras glädje. Upp och åt frukost innan heloverallen åkte på och hästarna släpptes ut. Därefter tändes sedvanliga vedpanneelden och vår vana trogen så brukar hundarna rastas efter det. Fast denna dag såg jag konstiga röda fläckar i snön. När jag kollade hundarna så hade den 3-åriga spralliga hunden Xy ett sår på ena bakbenet så blodet stänkte ut. Suck... Det bekom inte Xy ett dugg - hon ville helst ut på vanliga morgonpromenaden ändå. Såret blev tvättat och hon fick ett bandage på. Hon fick sen komma ut så hon åtminstone kunde hinna kissa ute.

Den stunden räckte för att såret skulle blöda genom alla bandage. Suck. Dottern fick ta emot henne via bakdörren där Xy "fälldes" till liggande position och hölls fast. Sen var det ut med alla bandage vi hade. Uh... det var bara en halv rulle kvar och ingen kompress. Ujujuj... sånt får man inte få slut på när man är djur- och barn"ägare". En ny mirakeltrasa "som-inte-luddar" blev räddningen. Den klipptes itu och rullades så såret kunde hållas stängt. Resten av bandaget gick åt och hunden skulle helst få Valium efter det. Vad gjorde man innan det fanns klibb-bandage? De är ju helt oumbärliga på djur!

En long dag gick med många suckar från Xy då hon INTE fick ut och busa. Idag blev det en tur till Apoteket för att fylla på sjukvårdsförrådet. När vi kom hem hade hon helt själv lyckats ta av bandaget hon hade på. Hon var sååå stolt! Såklart blev det omläggning med det nya bandaget direkt. Fast blödningen har nu slutat iallafall...

...och glad är matte att det räckte med ett telefonsamtal till veterinären och inget faktiskt besök. Några kronor sparade...

Jag inser att detta är den första gången jag skriver i en blogg, och det känns ju lite roligt, men nu var det livet på landet som vi skulle berätta om.

Dagens inlägg är bara en kort sak men den kan ändå ge viss inblick i livet på landet i januari, allas favoritmånad när det är lätt att leva!

På nyårsafton var jag klar med monteringen av det nya vattenfiltret och att det som i broschyren beskrevs som "kan monteras av alla och påminner om montaget av en möbel" var som alla gånger tidigare, skrivet utifrån att man bor i en villa, och således kan koppla på befintlig PEM slang R32, och allt är mysiga små kopparrör och nya kopplingar.

På landet finns inga "vanliga kopplingar" På landet finns järnrör. Nej, inte millimeter, och vanliga gängor, utan saker före 1970, och senare, blandningar av nytt o gammalt, UNC, UNF, övergångar och alla byggen som någon före detta ägare borde få Sankte Per att dela ut en lavett för, vid inträdandet i himmelriket, men antagligen blundar även han för sådant.

Hur som, så ligger man där med alla rörtänger i två dagar, och till slut har man dragit fram det tunga artilleriet och med skärbrännaren på fullt tryck med en meter stor låga fräsande nere vid höger knäskål, precis innan man ska börja på en ny era i husets VVS historia ... det är då man hör hustruns svaga röst genom röken och gnistorna, och det är samma gamla fras;

- Ska vi inte ringa efter en kille?

Ridå.

Jag har en fantastisk familj som bor granne med oss. De flyttade hit något år efter oss. De är med andra ord inte heller uppväxta på lantbruk. Tillsammans har vi under åren stött och blött all världens problem och glädjeämnen i samband med boendet på landet. Vi har gnisslat tänder tillsammans när maskiner gått sönder vi har bogserat varandras bilar som slutat fungera, vi har njutit av hästeriet tillsammans och skrattar åt allt konstigt vi hittat på här på vår lilla plats på jorden.

Niclas, familjens överhuvud (tja... har är ju längst! He, he...) har många roliga minnen och dagliga historier som jag gärna vill att han ska dela med sig till er, så jag har bett honom att gärna skriva lite i min blogg. Tillsammans kan vi nog skapa en bild av vad lantlivet verkligen innebär.

Håll tummarna för att han vill...  :-)