Long time no write!
Äntligen... efter 2,5 år på marknaden såldes min gård. Jahapp tänker ni - då kan hon ju inte skriva den här bloggen längre... johooo... Jag behöll 11 tunnland mark som ligger helt separat och ska bygga nytt hus(gård) där.
Tänk er att flytta innehållet i en hel gård inkl 2 stallbyggnader, stort hus, bilverkstad etc rakt ut till en tom åker. Det är logistik det! De viktigaste sakerna hamnade i sonens lägenhets källarutrymme, de andra sakerna hamnade under presenningar omgärdade av stora gigantiska halmbalar (temporära väggar). Sonen hade ju sin tillflyktsort i lägenheten men jag och 17-åriga dottern var tillfälligt hemlösa innan vi fick upp tillräckligt med väggar på vår egendesignade friggebod så vi kunde flytta in.
Vi... ja det var jag, dottern, två stora hundar och en katt. Hästarna fick bo utanför friggeboden. Till en början hade vi madrasser på golvet och presenning över takstolarna innan taket kom upp. Vi hade triangakök såklart. Inget vatten, el eller avlopp... men det gick bra ändå. En tonårsdotter som min är få föräldrar förunnat - hon klagar aldrig utan är alltid positiv.
Nu några månader senare sitter vi bekvämt i 20 gradig inomhusvärme med inomhustoalett (mulltoa), duschrum (inget vatten än men det kommer) och snart även tvättmaskin. Köket är jättefint men egenbyggd köksmöbel. Våningssängar och ett matbord.En hund har dessvärre fallit ifrån men katten var vänlig nog att leverera fem kattungar och sen försvinna. Nattflaskemata fem hungriga kattungar tar lite tålamod, men det går.
Personligen mår jag betydligt mycket bättre nu är på den gamla gården. Ekonomisk frihet tror jag det heter. Vi har 300 kr i elkostnad/månad och det INKLUDERAR att värma upp huset med element. Kaminen ska snart installeras så även den räkningen sjunker snart.
Min dotter trivs också jättebra vilket gör mitt liv betydligt mycket trevligare. Vi har ju inte bråkat på 4 år (jo faktiskt!) och har inte tänkt börja nu heller.
En inblick i mitt nya lantliga liv :-)
Vackert!!!
För att nu ingen ska tro att livet på landet är en enda plåga (och jag har ju valt att bo här själv!), så tänkte jag berätta om morgonpromenaderna med hundarna. Efter hästar är utsläppta på morgonen så brukar jag ta en promenad med hundarna på vår nu snöbeklädda åker innan jag går in och jobbar vid datorn.
Det har ju som bekant varit kallt länge men när det är sådär -15 grader och sol så knirrar det underbart i snön när man går och snön är verkligen TORR. Små snökristaller glittrar över hela snön och en blå himmel med en varm strålande sol höjer humöret 10 grader minst! Då är det gött att se hundarna skutta och springa lyckliga och lösa. Tur vi inte bor i stan :-)
Dagen då inget blev gjort
I lördags så skulle mina goa föräldrar köra de 5 milen till mig för att hjälpa mig när jag sågar ner lite träd i min skog. Skogen behöver gallras lite och jag behöver ved till nästa vinter. Mina föräldrar är alltså 83 och 77 år - men pigga och alerta som pigga 60-åringar. Det har alltid rört sig mycket. De brukar hjälpa mig att dra ur timmret ur skogen åt mig.
För att underlätta inför dagens arbete så hade jag förberett en pulka med en stor låda på med alla redskap vi behövde ha med oss. Motorsåg, hjälm, timmersaxar (som man lyfter/drar timmer med), rep, första hjälpen, etc. Jag hade även filat motorsågskedjan och fyllt på med bensin och olja. Allt var klart.
Lördagen kom med strålande sol och kallt. Perfekt väder att jobba i och humöret var på topp. Mamsen och papsen var nöjda med att kunna byta om och sen gå iväg direkt. Inget väntande på en dotter som samlar ihop grejer och förbereder. Vi kom fram till skogen och jag försökte starta motorsågen. Vissa dagar kan det ta en stund innan den går igång första gången, men idag purrade den igång ganska direkt. Glad i hågen började jag såga - såklart började jag med ett ganska saftigt träd med. Sen hände inte mycket. Jag sågade och sågade men kom ingen vart. Trots att jag alltså filat kedjan innan så var den otroligt slö. Suck. Kanske var det så att den var otroooligt slö innan jag började fila eftersom jag sågat några torra och extremt stora stockar sist.
Mina snälla föräldrar står ju såklart och väntar. Vad göra? Jo, om jag skyndade mig hem hade jag hunnit köra till byn 7 km bort och få kedjan slipat (med maskin) innan de stängde för helgen. Jag joggade hemåt. Väl hemma funderade jag över om jag inte hade en ny kedja någonstans. Hade för mig att jag investerat i en sådan... Jodå! Jag hittade en fortfarande i en oöppnad påse. Jag joggar tillbaka till skogen och föräldrarna som börjat gå hemåt mig fick nu vända igen. Glädjen steg. Jag sätter mig på en sten och öppnar kedjeskyddet med viss möda. Jag tar av svärdet och byter kedjan. Nu ska bara kedjeskyddet (ett lock liksom) på också. Jahaaappp... Jag inser nu att jag tagit av skyddet med kastskyddet åtdraget vilket gör skyddet sen omöjligt att få på igen. Dubbelsuck.
För att muntra upp mig lite så slant jag med högerhanden medan jag trädde på den helt nya kedjan så jag hann skada 4 av 5 fingrar. Tur jag hade första hjälpen kitet med mig och en licensierad sjuksköterska (mamma) med mig!
Hemåt igen - och ut i verkstan för att se om jag hittar något verktyg att trycka ihop den enorma fjädern till kastskyddet. Jag höll på i c:a 45 minuter tills en plastbit gick sönder. Nu var det inget mer jag kunde göra. Allt hade gått åt skogen.
Mina föräldrar gick upp i skogen och hämtade hem pulkan igen och vi fick ge upp för dagen. Jag var arg som ett bi. Jag hade ju förberett allting sååå väl idag. Ändå ville ödet annorlunda.
Föräldrarna åkte hem. Jag tvättade såren på händerna (lär nog tappa ena nageln) innan jag gick ut för att ge hästarna vatten. Jag drog ut slangen till hagens vattenkar. När jag skulle gå över en eltråd och under en annan så fastnade foten i den nedre så jag ramlade rätt på rumpan... ajajaj.
Efter vattningen av hästarna så beslutade jag att bara precis gå in och inte göra något mer allt den dagen. Allt som kunde gå fel gick fel. Utom vädret!
För att underlätta inför dagens arbete så hade jag förberett en pulka med en stor låda på med alla redskap vi behövde ha med oss. Motorsåg, hjälm, timmersaxar (som man lyfter/drar timmer med), rep, första hjälpen, etc. Jag hade även filat motorsågskedjan och fyllt på med bensin och olja. Allt var klart.
Lördagen kom med strålande sol och kallt. Perfekt väder att jobba i och humöret var på topp. Mamsen och papsen var nöjda med att kunna byta om och sen gå iväg direkt. Inget väntande på en dotter som samlar ihop grejer och förbereder. Vi kom fram till skogen och jag försökte starta motorsågen. Vissa dagar kan det ta en stund innan den går igång första gången, men idag purrade den igång ganska direkt. Glad i hågen började jag såga - såklart började jag med ett ganska saftigt träd med. Sen hände inte mycket. Jag sågade och sågade men kom ingen vart. Trots att jag alltså filat kedjan innan så var den otroligt slö. Suck. Kanske var det så att den var otroooligt slö innan jag började fila eftersom jag sågat några torra och extremt stora stockar sist.
Mina snälla föräldrar står ju såklart och väntar. Vad göra? Jo, om jag skyndade mig hem hade jag hunnit köra till byn 7 km bort och få kedjan slipat (med maskin) innan de stängde för helgen. Jag joggade hemåt. Väl hemma funderade jag över om jag inte hade en ny kedja någonstans. Hade för mig att jag investerat i en sådan... Jodå! Jag hittade en fortfarande i en oöppnad påse. Jag joggar tillbaka till skogen och föräldrarna som börjat gå hemåt mig fick nu vända igen. Glädjen steg. Jag sätter mig på en sten och öppnar kedjeskyddet med viss möda. Jag tar av svärdet och byter kedjan. Nu ska bara kedjeskyddet (ett lock liksom) på också. Jahaaappp... Jag inser nu att jag tagit av skyddet med kastskyddet åtdraget vilket gör skyddet sen omöjligt att få på igen. Dubbelsuck.
För att muntra upp mig lite så slant jag med högerhanden medan jag trädde på den helt nya kedjan så jag hann skada 4 av 5 fingrar. Tur jag hade första hjälpen kitet med mig och en licensierad sjuksköterska (mamma) med mig!
Hemåt igen - och ut i verkstan för att se om jag hittar något verktyg att trycka ihop den enorma fjädern till kastskyddet. Jag höll på i c:a 45 minuter tills en plastbit gick sönder. Nu var det inget mer jag kunde göra. Allt hade gått åt skogen.
Mina föräldrar gick upp i skogen och hämtade hem pulkan igen och vi fick ge upp för dagen. Jag var arg som ett bi. Jag hade ju förberett allting sååå väl idag. Ändå ville ödet annorlunda.
Föräldrarna åkte hem. Jag tvättade såren på händerna (lär nog tappa ena nageln) innan jag gick ut för att ge hästarna vatten. Jag drog ut slangen till hagens vattenkar. När jag skulle gå över en eltråd och under en annan så fastnade foten i den nedre så jag ramlade rätt på rumpan... ajajaj.
Efter vattningen av hästarna så beslutade jag att bara precis gå in och inte göra något mer allt den dagen. Allt som kunde gå fel gick fel. Utom vädret!
Blodspår
I går var det svårt att gå ur sängen. Kyla, kyla, kyla... men varmt i sängen! Till sist studsade och hoppade hundarna Xy och Peppe (Pepsi) så glatt att man smittades av deras glädje. Upp och åt frukost innan heloverallen åkte på och hästarna släpptes ut. Därefter tändes sedvanliga vedpanneelden och vår vana trogen så brukar hundarna rastas efter det. Fast denna dag såg jag konstiga röda fläckar i snön. När jag kollade hundarna så hade den 3-åriga spralliga hunden Xy ett sår på ena bakbenet så blodet stänkte ut. Suck... Det bekom inte Xy ett dugg - hon ville helst ut på vanliga morgonpromenaden ändå. Såret blev tvättat och hon fick ett bandage på. Hon fick sen komma ut så hon åtminstone kunde hinna kissa ute.
Den stunden räckte för att såret skulle blöda genom alla bandage. Suck. Dottern fick ta emot henne via bakdörren där Xy "fälldes" till liggande position och hölls fast. Sen var det ut med alla bandage vi hade. Uh... det var bara en halv rulle kvar och ingen kompress. Ujujuj... sånt får man inte få slut på när man är djur- och barn"ägare". En ny mirakeltrasa "som-inte-luddar" blev räddningen. Den klipptes itu och rullades så såret kunde hållas stängt. Resten av bandaget gick åt och hunden skulle helst få Valium efter det. Vad gjorde man innan det fanns klibb-bandage? De är ju helt oumbärliga på djur!
En long dag gick med många suckar från Xy då hon INTE fick ut och busa. Idag blev det en tur till Apoteket för att fylla på sjukvårdsförrådet. När vi kom hem hade hon helt själv lyckats ta av bandaget hon hade på. Hon var sååå stolt! Såklart blev det omläggning med det nya bandaget direkt. Fast blödningen har nu slutat iallafall...
...och glad är matte att det räckte med ett telefonsamtal till veterinären och inget faktiskt besök. Några kronor sparade...
Den stunden räckte för att såret skulle blöda genom alla bandage. Suck. Dottern fick ta emot henne via bakdörren där Xy "fälldes" till liggande position och hölls fast. Sen var det ut med alla bandage vi hade. Uh... det var bara en halv rulle kvar och ingen kompress. Ujujuj... sånt får man inte få slut på när man är djur- och barn"ägare". En ny mirakeltrasa "som-inte-luddar" blev räddningen. Den klipptes itu och rullades så såret kunde hållas stängt. Resten av bandaget gick åt och hunden skulle helst få Valium efter det. Vad gjorde man innan det fanns klibb-bandage? De är ju helt oumbärliga på djur!
En long dag gick med många suckar från Xy då hon INTE fick ut och busa. Idag blev det en tur till Apoteket för att fylla på sjukvårdsförrådet. När vi kom hem hade hon helt själv lyckats ta av bandaget hon hade på. Hon var sååå stolt! Såklart blev det omläggning med det nya bandaget direkt. Fast blödningen har nu slutat iallafall...
...och glad är matte att det räckte med ett telefonsamtal till veterinären och inget faktiskt besök. Några kronor sparade...
En helt vanlig vecka - Av Niclas
Jag inser att detta är den första gången jag skriver i en blogg, och det känns ju lite roligt, men nu var det livet på landet som vi skulle berätta om.
Dagens inlägg är bara en kort sak men den kan ändå ge viss inblick i livet på landet i januari, allas favoritmånad när det är lätt att leva!
På nyårsafton var jag klar med monteringen av det nya vattenfiltret och att det som i broschyren beskrevs som "kan monteras av alla och påminner om montaget av en möbel" var som alla gånger tidigare, skrivet utifrån att man bor i en villa, och således kan koppla på befintlig PEM slang R32, och allt är mysiga små kopparrör och nya kopplingar.
På landet finns inga "vanliga kopplingar" På landet finns järnrör. Nej, inte millimeter, och vanliga gängor, utan saker före 1970, och senare, blandningar av nytt o gammalt, UNC, UNF, övergångar och alla byggen som någon före detta ägare borde få Sankte Per att dela ut en lavett för, vid inträdandet i himmelriket, men antagligen blundar även han för sådant.
Hur som, så ligger man där med alla rörtänger i två dagar, och till slut har man dragit fram det tunga artilleriet och med skärbrännaren på fullt tryck med en meter stor låga fräsande nere vid höger knäskål, precis innan man ska börja på en ny era i husets VVS historia ... det är då man hör hustruns svaga röst genom röken och gnistorna, och det är samma gamla fras;
- Ska vi inte ringa efter en kille?
Ridå.
Dagens inlägg är bara en kort sak men den kan ändå ge viss inblick i livet på landet i januari, allas favoritmånad när det är lätt att leva!
På nyårsafton var jag klar med monteringen av det nya vattenfiltret och att det som i broschyren beskrevs som "kan monteras av alla och påminner om montaget av en möbel" var som alla gånger tidigare, skrivet utifrån att man bor i en villa, och således kan koppla på befintlig PEM slang R32, och allt är mysiga små kopparrör och nya kopplingar.
På landet finns inga "vanliga kopplingar" På landet finns järnrör. Nej, inte millimeter, och vanliga gängor, utan saker före 1970, och senare, blandningar av nytt o gammalt, UNC, UNF, övergångar och alla byggen som någon före detta ägare borde få Sankte Per att dela ut en lavett för, vid inträdandet i himmelriket, men antagligen blundar även han för sådant.
Hur som, så ligger man där med alla rörtänger i två dagar, och till slut har man dragit fram det tunga artilleriet och med skärbrännaren på fullt tryck med en meter stor låga fräsande nere vid höger knäskål, precis innan man ska börja på en ny era i husets VVS historia ... det är då man hör hustruns svaga röst genom röken och gnistorna, och det är samma gamla fras;
- Ska vi inte ringa efter en kille?
Ridå.
Kanske en gästskrivare?
Jag har en fantastisk familj som bor granne med oss. De flyttade hit något år efter oss. De är med andra ord inte heller uppväxta på lantbruk. Tillsammans har vi under åren stött och blött all världens problem och glädjeämnen i samband med boendet på landet. Vi har gnisslat tänder tillsammans när maskiner gått sönder vi har bogserat varandras bilar som slutat fungera, vi har njutit av hästeriet tillsammans och skrattar åt allt konstigt vi hittat på här på vår lilla plats på jorden.
Niclas, familjens överhuvud (tja... har är ju längst! He, he...) har många roliga minnen och dagliga historier som jag gärna vill att han ska dela med sig till er, så jag har bett honom att gärna skriva lite i min blogg. Tillsammans kan vi nog skapa en bild av vad lantlivet verkligen innebär.
Håll tummarna för att han vill... :-)
Niclas, familjens överhuvud (tja... har är ju längst! He, he...) har många roliga minnen och dagliga historier som jag gärna vill att han ska dela med sig till er, så jag har bett honom att gärna skriva lite i min blogg. Tillsammans kan vi nog skapa en bild av vad lantlivet verkligen innebär.
Håll tummarna för att han vill... :-)
Energiska ardennern
För några år sedan skulle jag vara duktig och sätta gula små varningsskyltar på eltråden mot gatan till. Det sägs att man ska varna allmänheten om man har elstaket nära en väg. Jag gick till lokala lanthandeln och hittade två dammiga paket runda gula plastmarkeringar. Tjejen som sålde dem sa att de nog hängt där ett tag - och vi skojade lite om det.
På eftermiddagen hängde jag upp en rund markering på tråden mellan varje stolpe längs vägen, dvs 21 st markeringar. Stolparna var kraftiga telefonstolpar med en vit snörestråd på insidan och en tunnare järntråd på utsidan. Anledningen jag hade två var för snöretråden började bli gammal och jag litade inte på att den skulle hålla.
Nästa morgon så tittade jag ut över staketet och alla markeringarna var borta! Vad hade hänt?! Vid närmre undersökning såg jag att alla markeringarna fanns - men nu på marken. Eftersom marken varit fuktig under natten så hittade jag även ett stort ardennerhovavtryck under där markeringarna suttit. Alltså hade mitt ardennersto (som älskade att busa) med tänderna nypt av alla markeringarna utan att få ström i sig. Om ni någonsin sett en ardenner på nära håll så är det ganska beundransvärt med tanke på hur stora huvud och läppar de har.
Nästa dag gick jag tillbaka till tjejen i affären och förklarade att jag var lite besviken för de fungerade inte alls. Hon såg förbryllad ut tills jag berättade historien. Hon fick sig dagens bästa skratt iallafall. Sen dess har vi struntat i markeringar vid vägen.
Bloggandet - here we go!
Lantliv - kan det vara något att skriva om? Kanske, kanske inte. Det händer så mycket komiskt, tragiskt, trevligt, jobbigt, skrattretande, irriterande, idiotiskt och helt underbara saker på en gård på landet. Folk som inte bor såhär kan ju omöjligt gissa sig till alla konstiga saker man är med om här - så jag tänkte skina lite ljus på detta ämne.
Lantidyllen finns ju visad i en mängd inredningstidningar och liknande. Kvinnor i härliga vita skira sommarklänningar med rentvättat hår och en läcker flätad korg med de senaste hemmaodlade grönsakerna som ska tillagas i det stora lantköket där kulinariska läckerheter ska födas. Hästarna, rena och fina, står gulligt i det höga gröna gräset i bakgrunden och njuter av solens strålar.
Okej... på vilket sätt kan denna bild vara missledande då? För det första - jag har också en vacker skir vit sommarklänning - men tar jag på den och går utanför huset - så nog står jag snart och håller i en sak som gått sönder eller en blomkruka som stod på fel ställe. Vit klänning är vit i cirka 10 minuter sen är den vit med lantliga fläckar på. Rentvättat hår funkar ju såklart - så länge man har hållit vedeldningen igång så det finns varmvatten.
En korg med hemmaodlade grönsaker låter ju läckert - och har man tid att odla något när inte häststallet ska mockas, maskinerna lagas, barnen köras, jobbet (jo ni vet det jag tjänar pengar på, dvs reklambyrån) skötas, mat lagas, huset städas, etc... så kan man ju odla grönsaker. :-) Jo, såklart är jag lite ironisk här. Man KAN men då ska man nog inte vara ensamstående och ha en gård på 25 tunnland.
Hästarna - underbara varelser - har säkert slut på vatten, behöver motioneras, har gått igenom ett stängsel eller nått annat vilket gör att man inte kan ha den där vita romantiska klänningen på sig till att börja med.
Men - trots att jag låter lite negativ här - så har lantlivet (på riktigt då!) en helt annan charm än den som visas i tidningar. När hunden lägger huvudet på sned i ens knä och vill gosa, eller en kall vintermorgon när solen lyser och snön gnistrar, eller en ridtur med dottern och våra hästar en härlig vårdag då solen skiner. Det är DE sakerna jag tänkte berätta om i denna bloggen - det där som INTE visas i tidningarna.
Stallbacka Gård - brottsplatsen.
Lantidyllen finns ju visad i en mängd inredningstidningar och liknande. Kvinnor i härliga vita skira sommarklänningar med rentvättat hår och en läcker flätad korg med de senaste hemmaodlade grönsakerna som ska tillagas i det stora lantköket där kulinariska läckerheter ska födas. Hästarna, rena och fina, står gulligt i det höga gröna gräset i bakgrunden och njuter av solens strålar.
Okej... på vilket sätt kan denna bild vara missledande då? För det första - jag har också en vacker skir vit sommarklänning - men tar jag på den och går utanför huset - så nog står jag snart och håller i en sak som gått sönder eller en blomkruka som stod på fel ställe. Vit klänning är vit i cirka 10 minuter sen är den vit med lantliga fläckar på. Rentvättat hår funkar ju såklart - så länge man har hållit vedeldningen igång så det finns varmvatten.
En korg med hemmaodlade grönsaker låter ju läckert - och har man tid att odla något när inte häststallet ska mockas, maskinerna lagas, barnen köras, jobbet (jo ni vet det jag tjänar pengar på, dvs reklambyrån) skötas, mat lagas, huset städas, etc... så kan man ju odla grönsaker. :-) Jo, såklart är jag lite ironisk här. Man KAN men då ska man nog inte vara ensamstående och ha en gård på 25 tunnland.
Hästarna - underbara varelser - har säkert slut på vatten, behöver motioneras, har gått igenom ett stängsel eller nått annat vilket gör att man inte kan ha den där vita romantiska klänningen på sig till att börja med.
Men - trots att jag låter lite negativ här - så har lantlivet (på riktigt då!) en helt annan charm än den som visas i tidningar. När hunden lägger huvudet på sned i ens knä och vill gosa, eller en kall vintermorgon när solen lyser och snön gnistrar, eller en ridtur med dottern och våra hästar en härlig vårdag då solen skiner. Det är DE sakerna jag tänkte berätta om i denna bloggen - det där som INTE visas i tidningarna.
Stallbacka Gård - brottsplatsen.
Välkommen till min nya blogg!
Jag är en kvinna i de övre 40 åren som bor på en gård i Skåne. Jag är ensamstående med 2 härliga tonårsbarn - Tom, 18 år och Emma 16 år. På gården bor även 5 hästar, varav 4 är våra, två hundar en katt och en bunte höns. Livet på landet är ibland en dans på rosor men ibland ett rent helsike. Man kastas mellan att njuta av alt det vackra och stoppa huvudet i en maskin som gått sönder.
Jag tänkte försöka skildra lite av hur livet kan te sig på en gård på 2010-talet. Jag har egen reklambyrå så jag jobbar mestadels hemifrån. Gården är alltså "bara" en hobby. Hoppas ni hittar något läsvärt här - och kommentera gärna!
Jag tänkte försöka skildra lite av hur livet kan te sig på en gård på 2010-talet. Jag har egen reklambyrå så jag jobbar mestadels hemifrån. Gården är alltså "bara" en hobby. Hoppas ni hittar något läsvärt här - och kommentera gärna!
